Cross the bridge

Allt vackert har ett slut.

Helt plötslig måste man klara sig själv. Vara sin egen förebild och tro på det man gör.
Tacka Gud för maten varje dag, varje måltid i 98år. 
Tänka på alla man känner, undra vad dom gör och ringa och fråga. Varje dag i 98år. 
Fråga och fråga hur en dator, mobiltelefon, skype fungerar. Våga vara nyfiken. Varje dag i 98år.
Att förändra sina drömma när vardagen var tvungen att förändras. Att ställa upp för andra. 
Att öppna sitt hem och ta emot alla men inte vara rädd för att ta emot hjälp. Att fortsätta gå, trots att det ena benet aldrig byggde upp muskler. Ett resultat av en barnsjukdom i 1900 talets början. Att ransoneras under kriget. Ha potatislov för att hjälpa till att plocka potatis. Att ordna julafton för 12 syskon. Och att forstätta le. Le i 98år. 

En sista önskan att få ha systrarna på kaffe kalas. Det ordnades färdtjänst från hela Sverige. Barn tog hand om sina föräldrar precis som de hade blivit omhändertagna av sina föräldrar 50 år tidigare. Kaffe. Kakor. Förvirrade Ahlzimes samtal, dom orkar inte ens lyfta kaffekoppen. 9 systrar tillsammans igen. En medelålder på 89 år. Men likväl fikade dom . Och en sista önskan blev uppfylld.
Sedan hände det i Norge. Någon kallades hem för att hjälpa till med kaffekalasen i himlen. Dom ska vara glada. Dom bästa kakorna kommer dom få. Och den bästa förebilden. 

Trots att det skiljer 78 år mellan oss så har jag aldrig hittat någon som jag ser upp till så mycket. Som henne vill jag bli. Som henne ska jag bli.